Dagen har varit helt ok, förutom det där med zlatan R.I.P vännen.
Har köpt och planerat blommor på balkongen, varit i stan pch middag på jernet. Mm mumma
ser på tomas ledin på svt som underhåller mig och faster nu flickan som gör allt för att göra mig lycklig. Grym låt!

Fick för en stund reda på att Zlatan har dött (nej inte fotbollsspelaren utan en häst), han stod hos Pernilla när jag bodde där. Jag blev helt dökär i honom, hade jag haft pengarna och tiden hade jag köpt honom när jag flyttade därifrån. Han var verkligen speciell. Varje kväll innan jag gick och la mig gick jag ut i stallet och pussade på honom, på morgonen innan jag åkte till skolan stod jag i hans box och mös i en halvtimme. Han stod mig varmt om hjärtat. Jag försökte faktiskt leta reda på vart han stod och vad han gjorde i början av sommaren men gick inte så bra. Nu är det lite hemskt att han är borta.

Det får mig att tänka på att ta vara på tiden när den ändå finns.

R.I.P Zlatan. Hoppas du har det bra där du är nu och vi ses i nangiala.

Jag och faster har haft en dag på stan, nu ligger vi lite halvmöra i soffan och ser på SOA. Mumsiga mc bikers tackar jag inte nej till!

Lönen ramlar in på kontot imorgon, runt 8000 får jag :) Hehe blir lite shopping imorgon, nya löparskor och ilägg ska handlas. Ska köpa en parfym till sebbe och titta om jag hittar något på rean. Idag fick jag med mig strumpor och en klänning som jag sätter på mig ikväll till middagen :)

Just nu hänger mina känslor överallt. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vart jag står, jag vet inte vad jag kan göra. Det är inte likt mig. Jag vet inte om jag är lycklig, eller besviken, Glad eller arg. Allt är bara ihopmixade tillsammans...

Det är inte likt mig. Jag vet inte hur andra känner vilket gör mig osäker och tillbaka dragen. Vilket kan göra så att allt blir värre. Om jag gör för mycket blir inte det bra. Ej heller om jag gör för lite. Vad är det egentligen folk begär av mig?

Det verkar som om folk tror att jag alltid står där, finns där och ställer upp. Även om de inte gör det tillbaka. Hur dum får man ta och bli? Jag värdesätter lojalitet, tillit och förståelse i mina alla mina relationer till vänner och familj. Missbrukar någon de punkterna ¨så behöver man inte heller säga att man är min vän. Visst har jag vänner som jag träffar någon enstaka gång som jag inte har lojalitet eller tillit till, men de betraktas inte som mina närmsta vänner.

De som känt mig länge vet vad jag varit med om, jag har gjort och varit med om saker som alla andra kan se som en marddröm. Men jag har själv upplevt och tagit del utav det. Jag berättar allt för endast ett fåtal människor. Men när jag väl berättar allt de ber om så försvinner de som röken i dimman. Om du ber om det så får du också försöka tåla det.

Jag är speciell, jag vet det, det är inte lätt att vara vän med mig, jag vet det, du kommer att hata mig minst en gång under ditt liv, jag vet det. Men se det från den ljusa siden, förvandlas hatet till förståelse och vänskap så har det kommit någonting bra utav det.

Nu sjabblar jag igen men jag blir så trött på vissa personer så att det finns bara inte.

*Du kan slå mig, du kan riva mig, du kan bita mig, du kan skrika på mig, du kan hata mig. Men trots allt kommer jag ändå stå kvar på jorden och förstå med min vishet att du bara är avundsjuk för att jag har ett starkare psyke och klarar av mer än dig.*

De som känner mig vet hur jag är. Jag kan vara en person som är lite halvt cp och galen. Jag kan vara personen som är mogen och lugn. Det beroende på mina känslor. Om du nu ska klaga på sättet jag beter mig på borde du också tänka på sättet du behandlar mig på. Jag vill inte ha vänner som bara är där för stunden när de behöver mig. Jag klarar mig utan sådana. Jag kanske blir uttnyttjad och lurad men i sinomtid kommer även den sanningen fram. Men tillsdess får du själv välja om du vill ha mig kvar som vän eller inte. Valet hänger på dig, för mig? Jag har tröttnat men är villig att ge dig en andra chans. Bara för att jag är snäll.