Tänkte lätta på mina tankar. Jag har haft ett helvete genom senare delen av livet. Det har krossat mig, det är stärkt mig, det har hjälpt mig. Men det har sänkt mig. Jag kan sitta hemma och bara storböla och vilja avsluta allt. Jag kan sitta hemma och vara förbannad över allt. Jag kan vara normal. Allt är utifrån vad som händer under en dag. Jag har absolut inte ett stabilt psyke, jag mår inte helt hundra men man lunkar på. Man speglar allt som att allt är bra. Man har en fasad uppe som ska hålla alla borta. Borta från att krossa den image och mur man byggt upp. Att hålla den fasaden uppe är svårt när man själv vill rasera den och bara skrika. Vill bara slå, vill bara glömma vill bara gå vidare. Att aldrig blivit accepterad för den du är, att aldrig bli accepterad för något du gör. Att aldrig bli accepterad i vardagen är svårt. Att inte acceptera sig själv är svårt. Man börjar tvivla på sig själv, man tvivlar på sina erfarenheter, man tvivlar på att man duger. Jag tvivlar varje dag, jag backar bak ett steg och försöker tänka om, analysera, fantisera. Det hjälper en, det får en på bättre tankar. 

Att bli mobbad under sin uppväxt är något ett barn inte ska behöva vara med om, det förstör för än när man är äldre, det förstör för ens inre, det förstör en persons liv. Det förstörde mitt totalt, men för att klara av det byggde jag min hårda yttre fasad. Jag halkade in på en bana som kunde förstört och tagit mitt liv i tidig ålder. Detta för att försöka bli accepterad, vilket jag fortfarande inte blev. Det är ett helvete. Man halkar snett, vissa lite och andra som mig mycket. Jag är glad att det fanns stoppklossar som fick över mig på ett bättre spår. Vilket jag är övertygad om att det räddade mitt liv. Men med mobbningen kom även det som stärkt mig, jag är självständig och övertygad om att ajg kan göra det jag sätter som vettigt mål. Jag har lärt mig att ÖVERLEVA. I denna hemska värld. Jag har lärt mig att stänga ute känslor, tankar och åsikter. Jag har lärt mig att le så att andra inte ser min smärta, jag har lärt mig att gråta inombords och tyst för mig själv än att bryta ihop framför folk.

Men det har även fått sina konsekvenser. Jag litar inte på folk. Jag litar på mig själv. Jag är alltid på vakt och tror det värsta om händelser och folk. Jag målar upp scenarios som kan ske. Så att jag är beredd på om dem sker eller inte. Det är relativt jobbigt att leva så, eftersom du inte vet om de sker eller inte. Jag har svårt att släppa guarden, jag har svårt att släppa någon innan på mig, att berätta och visa personer det har jag inte svårt för men att just stå kvar och låta någon hjälpa mig och att låta någon se min smärta, se vad jag gått igenom, se vad som fördärvat mig. Det vill jag inte, för jag vill bara stänga en dörr och aldrig öppna den igen. Jag vill aldrig mer se det jag sett, aldrig mer känna det jag känt, aldrig mer bli så sårad, aldrig mer bli nersparkad med luften tagen från mina lungor.

Jag vill aldrig mer falla. Jag vill stå rakt, jag vill stå starkt, jag vill gå framåt med bestämda steg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är nu dags för mig att avsluta ett kapitel i livet som varit lika fartfylld som en berg-och-dalbana. Lika energirik som ett flak redbull och två burkar koffein piller. Lika känslosam som grinfilmerna på tvn. Lika erfarenhetsberikade som den tjock...

När ska politiker, chefer och dessa högt uppsatta män och kvinnor förstå? Hur viktigt det är att alla arbetare på golvet är de som styr, eller inte styr riktigt men som leder och som driver Sverige framåt. Jag jobbar som sjuksköterska på en akutmotta...

Juni C-uppsatsen godkänd. Examen avklarad. En heldag i Österbo med familjen där vi firade mig. Började min anställning på riktigt den här månaden som sjuksköterska på akutmottagningen i Eksjö.                 Juli   Vi hade många ...

Lite sent men har varken haft tiden eller tålamodet att sitta ned och skriva en resum? av 2017. Det var ett år av mycjet förändringar och utvecklingar inom flera fronter. Men det var ett för jävla härligt år! JanuariNyår firades hemma hos Sofies mamm...