Hur mår jag egentligen?

Var upp till läkaren idag för att prata om smärtan i mitt knä, då något höger eller vänster kom vi in på mitt förflutna, med LVU, fosterhem med mera. Susanne då ifråga min läkare sa att i vissa fall kan det vara så att den själsliga smärtan sätter sig i en kroppslig del och uppmärksammar sig. Till viss del kanske hon har rätt, jag har inte bearbetat det jag varit med om, och som Susanne sa, det är inte alla 17 åringar som gått igenom det jag gått igenom. I hennes ögon var jag en överlevare, vilket jag inte direkt tror att jag är. Hon tror att jag just nu är inne i en depression som lär bearbetas och tas om hand om.   Då kanske ni undrar hur kan jag vara så öppen med det här? Jo dels, för jag vet inte hur jag ska handskas med situationen på bästa sätt, och om det hittar hit ett barn som varit med om liknande situationer kanske får lite pushning att han eller hon inte är ensam. Det trodde jag att jag var, jag trodde att det var något fel på mig, jag trodde att ingen tyckte om mig, men det var fel. Därför kommer jag nu till våren att efter studenten börja bearbeta mitt förflutna med en terapeut och förhoppningsvis gå vidare, ungefär hälften av alla mina fall hos läkare har slutat med att jag ska uppsöka en psykolog för att bearbeta mitt förflutna för att i slutändan må bättre. Men jag har inte insett det försen nu, det är en viktig del, att gå vidare och förstå att det som har hänt har hänt. Vilket har lett till att jag nu har bestämt mig för att ansöka till högskolan men om jag kommer in på det programmet jag vill, söka Anstånd och få ”ledigt” i ca 12-18 månader där jag dels bearbetar mitt förflutna, gör GMU och kommer underfund med vem jag är, vad jag behöver och vad jag kan bidra med. Det är jobbigt att som snart 18 åring ha en massa osynliga krav och förväntningar på sig, hela min släkt och bekantskapskrets förväntar sig att jag har bra betyg och lyckas, det förväntas av mig att jag skall klara körkortet och det förväntas av mig att vara en bra medmänniska med ibland helt ofantliga krav på min rygg som egentligen inte är sagda utan placerade där av umgänget samt mig själv. Men det är okej att misslyckas, det är okej att försöka sig fram, men jag har faktiskt inte insett det försen idag, det tog ett tag men nu har insikten kommit till mig.

Jag mår inte bra, jag behöver hjälp, hjälp finns att få, om jag bara ber om den. 

 

Moster Anna

20 februari 2014 09:57

Bästa unge jag älskar dig som du är, med eller utan betyg eller körkort 😊 det du har gått igenom ska inte ett barn behöva gå igenom. Jag ger dig tummen upp för att ta tag i det och det vet du 👍 du vet var jag finns om det är något jag kan hjälpa till med.
Pusss och love

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är nu dags för mig att avsluta ett kapitel i livet som varit lika fartfylld som en berg-och-dalbana. Lika energirik som ett flak redbull och två burkar koffein piller. Lika känslosam som grinfilmerna på tvn. Lika erfarenhetsberikade som den tjock...

När ska politiker, chefer och dessa högt uppsatta män och kvinnor förstå? Hur viktigt det är att alla arbetare på golvet är de som styr, eller inte styr riktigt men som leder och som driver Sverige framåt. Jag jobbar som sjuksköterska på en akutmotta...

Juni C-uppsatsen godkänd. Examen avklarad. En heldag i Österbo med familjen där vi firade mig. Började min anställning på riktigt den här månaden som sjuksköterska på akutmottagningen i Eksjö.                 Juli   Vi hade många ...

Lite sent men har varken haft tiden eller tålamodet att sitta ned och skriva en resum? av 2017. Det var ett år av mycjet förändringar och utvecklingar inom flera fronter. Men det var ett för jävla härligt år! JanuariNyår firades hemma hos Sofies mamm...