Jag har valt att låsa bloggen helt nu, för att jag är feg. Jag är rädd. Jag är deprimerad. Jag vågar och vill inte ha hjälp av någon för att jag vll inte ha dömande kommentarer eller blickar. Jag vågar inte berätta för någon  för jag vill själv inte inse sanningen. Jag vågar inte berätta vad som händer i mitt liv för att det tar kål på mitt psyke.

Är det något jag lärt mig ifrån alla dessa  är att det aldrig är bra att förneka. Det är aldrig bra att stoppa problemen i en box och gömma dem. För att man vågar inte ta hand om problemet. Det är precis det jag gör nu, men det är för det bättre. Som det ser t nu har jag ingen ork, jag har ingen motivtion. Jag får tvinga mig själv till att plugga, för att psykiskt är jag hel slut. Jag älskar anatomi och fysiologi men jag orkar bara inte, det är för mycket i min värld just nu.

Igår var jag på bristningsgränsen, jag kände att jag varken orkade eller ville nå mer. Jág ville inte fira jul eller pynta vilket jag sett fram emot i ca två månader. Bara för att jag vet att den person jag vill fira jul med inte kommer att vara med och vill inte. Har jag tur kommer mamma ner. Annars blir det jobb, varenda jävla dag.

Jag känner mig förvirrad och orolig, ja vet inte vad som kommer att hända. Eller jo, nu ljög jag. Jag och Johan kommer att göra slut, jag vet bara inte när. Jag vet inte när jag får en egen lägenhet och jag vet inte när jag kan må bra och vara lycklig igen. Det är iallafall inte än på ett tag.

Jag har svårt att sova, jag söker fysisk smärta, jag har ingen aptit, jag har ingen motivation. Jag har ingen levnadskänsla kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig så här lågt ner i ravinen, det värsta är att jg ser ingen stege eller rep uppåt jag ser bara en backe nedåt just nu, en lång backe till ett svart hål.

Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå något eller någon jag vill riva sönder min hud och jag vill ha en annan utgång. Jag får ingen ny utgångm just nu handlar dt om att accepteraoch gå vidare innan det väl händer för att minska eller underlätta den utgången. Jag skulle vilja att någon bara slog två krokar i mitt ansikte och få mig att svimma och få huvudvärk  bara för att slippa den psykiska smärtan och bara känna den fysiska. Jag skulle önska att jag var stark, att jg har en stöttepelare, att jag har en trygghet. Just nu har jag inget av det. Det jag har, det jag kä'nner är sorg och smärta. En smärta som är outhärdlig. En smärta om yttrar sig även när jag sover i formen av marddrömmar.

Jag mår inte bra,jag vet att jag behöver hjälp. Jag är bara inte redo för det.