brainwildchild

Alla inlägg under november 2014

Av Ronja Olsson - 26 november 2014 10:11

Drömma sig bort för ett tag, drömma sig bort till en bättre värld, drömma sig bort till lycka och välfärd, drömma sig bort. Drömma sig bort, det är det jag gör, drömma sig bort, där jag ler och är lycklig, drömma sig bort, där man inte behöver gråta, drömma sig bort där allt är som man vill. Drömma sig bort. 


Sålänge jag har saker att göra behöver jag inte drömma mig bort, men så fort det är tomt i schemat är tankarna där och drömmarna vill ta över. Mörka tankar, ljusa drömmar. Smärta, välmående. Smärtan i hjärtat, ilskan i hjärnan, skadorna på kroppen. Kunde jag lösa problemet skulle jag det. Att vara sårad, att må dåligt från morgon till kväll, att känna sig hjälplös och ovillig till livet. Det är hemskt, det är jobbigt. Jag orkar inte mer

 

Let's dream away from here tonight
Just let it go and close your eyes
Leave all your troubles here with me
You'll always know where I will be

Let's dream away and go back home
Don't wanna do this all alone
Can't find a reason not to go
Won't need to say I told you so

 

So let me take you away
Say goodbye to your broken heart
Just let me take you away
When you're dreaming, don't ever stop
Don't ever stop


Av Ronja Olsson - 25 november 2014 11:45

Arrggg Arrrggg Motherf*****!

Av Ronja Olsson - 25 november 2014 09:42

Jag har valt att låsa bloggen helt nu, för att jag är feg. Jag är rädd. Jag är deprimerad. Jag vågar och vill inte ha hjälp av någon för att jag vll inte ha dömande kommentarer eller blickar. Jag vågar inte berätta för någon  för jag vill själv inte inse sanningen. Jag vågar inte berätta vad som händer i mitt liv för att det tar kål på mitt psyke.


Är det något jag lärt mig ifrån alla dessa  är att det aldrig är bra att förneka. Det är aldrig bra att stoppa problemen i en box och gömma dem. För att man vågar inte ta hand om problemet. Det är precis det jag gör nu, men det är för det bättre. Som det ser t nu har jag ingen ork, jag har ingen motivtion. Jag får tvinga mig själv till att plugga, för att psykiskt är jag hel slut. Jag älskar anatomi och fysiologi men jag orkar bara inte, det är för mycket i min värld just nu.


Igår var jag på bristningsgränsen, jag kände att jag varken orkade eller ville nå mer. Jág ville inte fira jul eller pynta vilket jag sett fram emot i ca två månader. Bara för att jag vet att den person jag vill fira jul med inte kommer att vara med och vill inte. Har jag tur kommer mamma ner. Annars blir det jobb, varenda jävla dag.


Jag känner mig förvirrad och orolig, ja vet inte vad som kommer att hända. Eller jo, nu ljög jag. Jag och Johan kommer att göra slut, jag vet bara inte när. Jag vet inte när jag får en egen lägenhet och jag vet inte när jag kan må bra och vara lycklig igen. Det är iallafall inte än på ett tag.


Jag har svårt att sova, jag söker fysisk smärta, jag har ingen aptit, jag har ingen motivation. Jag har ingen levnadskänsla kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig så här lågt ner i ravinen, det värsta är att jg ser ingen stege eller rep uppåt jag ser bara en backe nedåt just nu, en lång backe till ett svart hål.


Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå något eller någon jag vill riva sönder min hud och jag vill ha en annan utgång. Jag får ingen ny utgångm just nu handlar dt om att accepteraoch gå vidare innan det väl händer för att minska eller underlätta den utgången. Jag skulle vilja att någon bara slog två krokar i mitt ansikte och få mig att svimma och få huvudvärk  bara för att slippa den psykiska smärtan och bara känna den fysiska. Jag skulle önska att jag var stark, att jg har en stöttepelare, att jag har en trygghet. Just nu har jag inget av det. Det jag har, det jag kä'nner är sorg och smärta. En smärta som är outhärdlig. En smärta om yttrar sig även när jag sover i formen av marddrömmar.


Jag mår inte bra,jag vet att jag behöver hjälp. Jag är bara inte redo för det.

Av Ronja Olsson - 24 november 2014 11:45

Switzerland.This bridge in Switzerland!These Before-And-After Shots Remind Us That Fall Really IS The Best Season.In Venezuela lightening strikes 280 times/hour,160 nights/yearEdinburgh, ScotlandMostar, Bosnia and Herzegovina

Av Ronja Olsson - 23 november 2014 11:45

That pain

Av Ronja Olsson - 20 november 2014 11:52

Jag försöker att le jag försöker att inte över tänka, men jag är rädd. Jag är besviken, Jag är vansinnig, Jag är Arg. Det finns för mycket tankar i min hjärna just nu, vad är det rätta för mig? Vad är det rätta att göra i en situation som håller på att knäcka mig? 

Jag har gjort allt för Johan, jag har gett upp väldigt mycket för att kunna vara här idag med honom, jag har gjort många uppoffringar, det har jag gjort bara för att jag älskar honom. Jag är upp över öronen förälskad i honom och jag vill inte förlora honom, men det är dit vi är på väg. Jag vill gifta mig med honom, jag vill ha barn med honom. Men han vill inte samma sak. När han sa att han inte kände samma sak för mig krossades mitt hjärta och när jag inte trodde att det kunde vara så sönderstampat säger han att med kortare ord "vill leka avsig" och inte är redo kort sagt. Men han vill fortfarande va med mig och kände samma sak, det gjorde att jag som inte trodde att det kunde bli värre. Blev det. Det är jobbigt när man älskar någon, att man är tvungen att försöka och försöka när man innerst inne bara skulle vilja försvinna. Som det ser ut nu, om jag och Johan gör slut så flyttar jag i Mars. I MARS!! OM jag får lägenheten jag gjort en intresse anmälan på... Annars vet jag inte när. Att leva flera månader tillsammans när man vet att det kommer gå isär. Det smärtar. Jag vill inte lämna honom, jag vill stå här med honom genom vått och torrt. Men jag kan inte. Han vill inte. 


Jag lär stå på egna ben och lösa det här, men jag vill ha ett uppriktigt svar, men jag tror inte att varken jag eller Johan är redo för att ha det samtalet just nu, även om det är det enda rätta att göra i en sådan här situation. 


OM vi bestämmer oss för att inte göra slut, om några år kanske 5-6 när jag är färdig utbildad, förhoppningsvis har en bebis eller två. Då kommer jag säkert vilja flytta närmre uppsala eller sthlm. Men Johan kommer inte vilja göra den uppoffringen, det har han näst intill skrivit i sten. Han vill inte jobba i sthlm. Vilket gör att vi då kommer gå isär. Men det kanske är bara kvinnan i förhållandet som ska göra uppoffringar för att det ska funka. 


Märker att mellan varven blir jag aggresiv, rädd, ledsen, trött på livet. Ja blandat, jag håller inte samma röda tråd med vad jag tänker eller tycker. Vilket är jobbigt då det är precis det det är, eftersom jag inte har facit i handen så är jag velig och vet inte vad det rätta är...... Åhhh. Vad jag önskade att det här aldrig hade hänt. Vad jag önskade att JOhan skulle älska mig livet ut, vi skulle ha vår familj och om 5-10 år skulle vi bo utanför stockholm eller en annan storstad som har ett regemente i närheten och jag skulle vara färdigutbildad operationssjuksköterska... Men det är inte ofta önskningar och drömmar slår in...

Presentation

Senaste inläggen

Kategorier

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2014 >>>

Arkiv

Sök i bloggen

Bloggerfly

Länkar


Skapa flashcards