Nu på kvällen har jag hunnit med mycket. Jag har fått klänningen, vaktmästaren har varit här, jag har pluggat, sett Grimm. Tagit en promenad på 40 min och nu ätit middag. Blev äpple, paprika och sockerärtor. Helt okej och mättande. Imorgon ringer klockan vid halv 6 och det ska bli skönt att åka till Jkp. Nu ska jag plugga lite till innan jag ska sova, försöka att iallafall somna runt 21  :)

Har äntligen fått hem klänningen! Fick den idag runt 14, och den passade. Så jävla glad. Den var till och med lite stor. Hha passformen är inte den bästa men den var fin tycker jag! Så nästa lördag är det höstbal! Nu ska jag bara hitta min svarta sjal till. 

Jag och Johan går just nu igenom en liten svacka, som jag hoppas att vi tar oss ur. Johan känner inte samma sak för mig, han längtar inte efter mig, saknar mig inte på samma sätt osv. Vilket jag tycker är jätte jobbigt. Jag bryter ihop iallfall ne gång per dag när jag tänker på det faktum att jag och Johan kanske inte kommer vara tillsammans mycket längre. Om jag fick önska och välja så är det det sista jag vill. Jag vill leva mitt liv med Johan, jag vill gifta mig med honom och jag vill ha barn med honom. Men för att något av det lär hända så måste det vara ömsesidigt, vilket det just nu i varjefall inte är. Jag är ledsen och inom mig byggs oro och ångest upp, jag ska ringa psykologen imorgon för att börja gå hos någon som dels kan hjälpa mig med det förflutna och det jag går igenom nu. 

Varje dag sitter jag och kollar efter lägenheter och sådant, för om jag och Johan verkligen gör slut så vill jag flytta, helst så långt bort det går eller hem till Lidingö, men det går ju inte eftersom jag då måste byta skola osv. Möjligen att jag kan flytta söderut och försöka hitta en skola med ssk linje där jag kan byta till. Men det blir så mycket att ordna, och jag vet inte hur jag skulle ta mig ur den psykiska påfrestningen. Att någon jag älskar inte vill bo med mig längre eller vara tillsammans med mig. Det har aldrig hänt förut, vilket gör att jag just nu inte vet hur jag ska bearbeta smärtan som jag känner redan nu, om jag mår så här medan vi ändå är tillsammans men i svackan. Hur i helvete kommer jag må när vi väl gör slut? Hoppas verkligen att vi inte gör slut. Men jag kommer inte tvinga Johan att vara kvar längre än han vill. Jag lär acceptera hans beslut även om det knäcker mig på kuppen, jag kommer få ett sämre "levnadsstandard" då, eftersom jag lär betala hyra, mat och allt sånt. Jag kommer inte kunna ha kvar Tone. Det blir mjölk och nudlar varje dag. Om jag skulle ha tur att få en lägenhet i jönköping kan jag kanske ha kvar en bil eller boxas i jkp. Men annars blir det gå eller buss till skolan, ingen bil, inge frihet osv. Jag kommer nog säkerligen gå in i en negativspiral igen, där jag bara har one night stands och alkohol. Det blir som tidigare. Jag känner det på mig. Jag gillar det inte. Men alla gånger jag varit deprimerad eller så, har det slutat så. Jag säger till mig själv, att nej inte den här gången, men efter ett tag blir det så... Åhh vad jag har den sämsta självbehärskningen. 

Nej , nu ska jag tänka positivt, Johan går igenom en svacka, men så fort han verkligen inser hur det är utan mig hoppas jag att han börjar sakna mig och vill ha kvar mig. Just nu när jag mår dåligt, vill jag gärna ha bekräftelse från honom, vilket jag inte kommer att få. Men om jag fick välja, skulle jag vilja att han höll om mig, pussade på mig, kysser mig, har sex med mig oftare. Visar uppskattning osv. Eftersom jag känner mig sämre och sämre, fulare och fulare, jag spyr efter jag ätit, nej jag är inte gravid. P-piller varje kväll och dem har funkat bra dem senaste åren. Jag vill ha sex, men jag känner img inte vacker eller sugen på det. Jag skulle vilja ha ne kille som kommer hem, kysser mig passionerat och älskar med mig. Nu känns sexet bara som att Johan är tvungen att ha sex med mig för att jag vill det, inte för att han vill. Vilket gör att jag inte känner mig så jävla sugen, jag känner mig bara äcklad och uttråkad. Det känns som om jag inte betyder något. Åhhh, vad skönt att skriva av sig, men samtidigt veta att ingen kommer läsa det. Jag hoppas innerligt att vi kommer ur svackan, för jag skulle kunna gå genom eld och vatten för Johan, jag skulle kunna mörda någon och dö själv på kuppen för honom. Åh vad jag älskar honom, jag älskar honom så mycket.

Gårdagen var blandad, Jag började inte försen 13. Så runt 10 åkte jag Till Tone. Det började regna precis när vi skulle ut och jag hade skola om ca en timme. Så gick in igen och pysslade om henne lite extra, stretchade, åt godis och mycket gos. Därefter åkte jag till skolan för kursupprop och föreläsning, tror att den här kursen kommer bli jätterolig. Slutade runt 16.35 och åkte då hem till Eksjö. Till middag blev det stuvade makaroner med falukorv till Johan och jag åt ugnsbakad lax. Därefter myste vi framför tvn innan jag gick och la mig vid 21.30. 

Johans alarm ringde 6.00 och då gick jag upp och stekte ägg och bacon till oss. Innan jag körde Johan till jobbet. Han ska ut i fält till på lördag. Så mycket plugg och jobb, hoppas jag att det blir. Var ner i källaren och rotade runt, la ut lite saker på loppis som redan blivit sålda. Härligt härligt. Vi har väldigt mycket saker som ska iväg som bara är i vägen, men lite i taget. Runt 9 gick jag till Patrick för att vi tre skulle plugga ihop. Runt 11 gick jag hem igen, då kom vaktmästaren och kollade avloppet, ska duscha senare och se om det blev bättre eller inte. Just nu har jag ätit lunch och kollar på grimm, väntar på att UPS kommer med min klänning. Åhhhh vad jag längtar!!! Därefter ska jag plugga, plugga, plugga. Senare ikväll ska jag ta en promenad och lägga mig tidigt. Runt 07.15 börjar jag åka runt o hämta uppIda och Patrick. Vi börjar 8.30 imorgon. Nervcells föreläsning väntar!! Jag har inte Tone imorgon, så kanske man kan klä på sig lite finare kläder, för en gångs skull. Nej nu ska jag försöka få något gjort här hemma.

Vill lyfta det här inlägget från 2011. Många av mina vänner försvann, när jag flyttade. Alla jag umgicks med innan jag flyttade till sthlm, så är det nog bara tre-fyra styckna jag har kontakt med idag och träffas. Det känns lite sådär, man trodde att man hade fler vänner än så, bara för att man bor lite längre bort kan man alltid träffas några gånger. Nu när jag flyttat ännu längre söderut och känner att jag inte är så taggad på att vara den enda som hör av sig, eller kommer och hälsar på. Så känns det faktiskt jobbigt. Än så länge är det bara två styckna från Gävle som bestämt sig för att komma ner och hälsa på, dock i början av 2015 av olika anledningar. Och två från sthlm. Men resten jag umgicks med vill att jag ska komma upp. Så mycket pengar jag lägger ut, och dem kan inte lägga ut några hundra för att hälsa på. Ne, det finns många falska och lata vänner. Sån tur att jag har min blondie och barbie <3

Tänk vad många fel man gjort i livet. Och när man ser tillbaka på dem så skrattar man och undrar vilken idiot jag var? Man tänker tillbaka och undrar om jag gjort annorlunda hur skulle mitt liv se ut då? 

Jag saknar gamla tider, då man hade en massa vänner som man trodde var där för en, men visade sig vara helt fel. Jag älskar tiden som är nu då jag insett att det var bara några få av mina "vänner" som visade sig vara äkta vänner. Inga som snackade skit, slutade höra av sig, dissade en för någon annan bara för att få ha ett roligare liv. 

Många av mina vänner blev snea för att jag flyttade till Stockholm, de tyckte att jag pratade för mycket om stockholm, men hey jag har åtminstone testat på något nytt! Jag har vågat ta det där steget bort från en liten håla till en storstad, varför kan ni inte bara vara glad för min skull?

Det snackas en massa i Skutskär om att jag har kommit tillbaka och är "märkvärdig", "tror att jag är bättre", jaha tro det då. Men kom ihåg att en äkta vän står kvar där fastän man förändrats. Och jag har inte förändras jag är samma gamla Ronja, som har fått upp ögonen på något större än äckliga Skutskär. 

Mitt liv har varit ett helvete, det har varit en berg och dal bana, jag har varit socbarn, jag har varit ett as. Jag är inte en lätt människa att vara vän med det har dem som står mig närmast förstått, jag har mycket fördomar om folk jag inte träffats, det har folk om mig med. Alla har det! Men hey ingen människa är väll perfekt? Jag litar inte på folk, därför kanske de flesta i skolan ser mig konstig och tystlåten. Men fortfarande ingen är perfekt. 

Alla söker efter den där perfektheten, alla vill vara perfekt, alla vill känna sig perfekta. Och nu när jag tänkt till har jag hittat det. 

Man har sökt överallt ifrå små lådor till stora länder, men allt finns där inom sig. 

Man läro förstå sig på sig själv, för att ens vara i närheten av att finna den. Man lär se att det finns ingenting som är perfekt, det är du som människa som är unik i dig själv. Det är du själv som skapar den där perfektheten. Det är du som bestämmer hur du vill vara och är det perfekt, så är du perfekt på ditt egna sätt. 

Det är därför jag älskar mina bästa vänner, Blondie och Mimmi. De ser inte mig som en annan person, de vill fortfarande ha någonting att göra med mig, de dissar inte mig, och framför allt de finns där för mig, de står upp för mig. Och de är också perfekta i sig. De har aldrig dissat mig, de har aldrig kapat kontakten med mig. De är dem jag litar på till 1000%. (såklart finns det andra som gör det, men inte visar dem det!)

kej nu ska jag sluta skriva, har redan tappat er någonstans i texten! 

Nu ska köttbullen träna!!