Hur mår jag egentligen?

Var upp till läkaren idag för att prata om smärtan i mitt knä, då något höger eller vänster kom vi in på mitt förflutna, med LVU, fosterhem med mera. Susanne då ifråga min läkare sa att i vissa fall kan det vara så att den själsliga smärtan sätter sig i en kroppslig del och uppmärksammar sig. Till viss del kanske hon har rätt, jag har inte bearbetat det jag varit med om, och som Susanne sa, det är inte alla 17 åringar som gått igenom det jag gått igenom. I hennes ögon var jag en överlevare, vilket jag inte direkt tror att jag är. Hon tror att jag just nu är inne i en depression som lär bearbetas och tas om hand om.   Då kanske ni undrar hur kan jag vara så öppen med det här? Jo dels, för jag vet inte hur jag ska handskas med situationen på bästa sätt, och om det hittar hit ett barn som varit med om liknande situationer kanske får lite pushning att han eller hon inte är ensam. Det trodde jag att jag var, jag trodde att det var något fel på mig, jag trodde att ingen tyckte om mig, men det var fel. Därför kommer jag nu till våren att efter studenten börja bearbeta mitt förflutna med en terapeut och förhoppningsvis gå vidare, ungefär hälften av alla mina fall hos läkare har slutat med att jag ska uppsöka en psykolog för att bearbeta mitt förflutna för att i slutändan må bättre. Men jag har inte insett det försen nu, det är en viktig del, att gå vidare och förstå att det som har hänt har hänt. Vilket har lett till att jag nu har bestämt mig för att ansöka till högskolan men om jag kommer in på det programmet jag vill, söka Anstånd och få ”ledigt” i ca 12-18 månader där jag dels bearbetar mitt förflutna, gör GMU och kommer underfund med vem jag är, vad jag behöver och vad jag kan bidra med. Det är jobbigt att som snart 18 åring ha en massa osynliga krav och förväntningar på sig, hela min släkt och bekantskapskrets förväntar sig att jag har bra betyg och lyckas, det förväntas av mig att jag skall klara körkortet och det förväntas av mig att vara en bra medmänniska med ibland helt ofantliga krav på min rygg som egentligen inte är sagda utan placerade där av umgänget samt mig själv. Men det är okej att misslyckas, det är okej att försöka sig fram, men jag har faktiskt inte insett det försen idag, det tog ett tag men nu har insikten kommit till mig.

Jag mår inte bra, jag behöver hjälp, hjälp finns att få, om jag bara ber om den.