Jag känner mig tom, jag känner mig slut. Jag håller upp fasaden för att mamma är här. Annars hade jag inte betett mig "så bra". Just nu vill jag bara bort härifrån. Bort från lögnerna, bort från smärtan, bort från sveket. Bort från allt. 

Jag vill åka till boxningsklubben, slå sönder en säck eller en människa, jag skiter i vilket. Jag kommer ändå bara se ett ansikte framför mig, och jag kommer att slå tills jag inte kan slå längre. Jag kommer kämpa och jag ska fan visa att människo jäveln har fel, att det är hans fel. Att det är han som har gjort mig till det här. Det är hans fel. Många kanske tycker att det är hatet som talar, ja det kanske är det. Men just nu har pojken jag älskar förstört min jul, mitt nyår. Så nu jävlar blir det en start på något nytt 2015. Att jag behöver stöd? Fuck that? Att jag inte fungerar med andra människor.

En sista minuten till Paris? Så gärna jag skulle vilja åka. Glömma allt.

ping!

Var hos en läkare idag som skulle göra en bedömning och därefter slussa mig vidare till en psykolog. Han var jätte trevlig, lyssnade bra. Men jag som bara babblar på, inte kommer fram till något konkret. Och ja, jag är fan sämst på att förklara. Han kom fram till att jag skulle till vuxen psykiatrin, Om jag får ångest eller depression under storhelgen så ska jag ringa psyk direkt och antingen bli inlagd eller få hjälp. Skulle först få ångestdämpande, men då en av biverkningarna är att jag får värre ångest i några veckor så väljer jag att ta dem nästa år istället. Kom fram till lite vettiga saker och jag fick iallafall känslan om att jag blev förstod. Att han var grymt snygg var ett plus som gjorde att det blev svårt att få fram rätt ord ibland ;) 

Nu är jag nere i en liten dipp. Ska svara på lite frågor från bearbetningarna då jag inte gått på en enda av dem lektionerna.. Fy Ronja, faktiskt första gången jag skolkar.... Men sen jag gå ut och gå. Promenera och rensa tankarna. Ska jobba ikväll, dock endast 4h. Men ska jobba mer i helgen. Imorgon mellan 7-17 och söndag 7-22

Blandat med att tårarna rinner, blandat med att hatet växer, blandat med smärtan i hjärtat, blandat med problemet att inse faktum. Jag är ett vrak.

Jag var och kollade på en lägenhet idag, den är toppen, fräsch, snygg. Dock lite dyr, men det får funka. Fick 5 lax av mormor, åkte till Ikea för att handla saker till lägenheten. Ska tacka ja till den imorgon. Från och med imorgon är inte det här mitt hem längre. Mitt hem är inte i Eksjö, så fort jag har skrivit på kontrakt och tackat ja, är mitt hem i eksjö. Jag lär bygga upp allt igen, tillit, tro, hoppfullhet. Jag kommer stå ensam, jag kommer stå själv. Jag ska klara mig själv. Efter en vecka kommer jag vara förstörd. Jag hoppas att jobb och skola kan ta bort dem värsta tankarna. Kanske inte var så bra att jag valt en lägenhet på översta våningen.... Jag känner redan nu att mitt hjärta och sinne håller på att slitas isär. Jag känner mig äcklad av mig själv. Jag vill bara härifrån samtidigt som jag inte vill gå ett enda steg från Johan. Samtidigt som jag vill lösa det här, samtidigt vill jag att allt ska vara över. 

Jag kommer om jag slipper betala för januari, då han som bodde där tidigare, har redan flyttat. Så får jag flytta in men inte börja betala försen i februari så tar jag det. Jag tar det, utan tvekan. Jag vet att jag kommer slitas isär när jag är själv. Men jag slits ihjäl ännu mer just nu..

Livet börjar bli bättre. Imorgon ska jag på visning av en lägenhet i nässjö. Johan följer med. Jag börjar nu inse att vi verkligen kommer göra slut och min hjärna och hjärta har börjat gå vidare, vilket är bra, vilket är viktigt. Jag har börjat prata med kompisar som jag inte pratat med på ett bra tag. Men ekonomifrågan är jobbig. jag har ganska mycket möbler men det fattas saker till köket, matbord osv. Soffa är inte relevant ännu eftersom jag har bara en etta och jag vet ännu inte hur stor lägenheten är. Jag försöker pussla så gott det går med att kunna ha kvar bilen. Det går lite sisådär. Men jag ska försöka. Tone kan jag glömma, dem pengarna har jag inte alls. Så när jag skrivit på kontraktet lär jag smsa Charlotte med att jag inte kan hjälpa henne längre. Vilket smärtar, då jag precis börjat känna Tone och allt börjar gå bättre och jag har köpt en ny ridhjälm. Så ska det här hända. Jag önskar fortfarande att Johan ska inse att han gör ett misstag, att han kommer att ångra sig. Men men. Jag är rädd för vilka nya människor jag kommer träffa och hur ensam jag kommer bli.