just nu surrar tankar och känslor lite här och där

jag tror jag vet vad jag känner, eller jag vet vad jag känner

men där är frågan större vad känner du?

det är inte irriterande men close, jag kan nöja mig med som det är nu, men då är chansen att känslorna svammlar över och gör det mer komplicerat från min sida

eller kanske är det jag som gör fel att vara frånvarande nu och invänta, men det är mer mig, jag är inte någon som stampar runt på en och samma plats eller är "på" eller dryg, det är bara inte jag

jag vill att båda parter ska ha sina egna liv vid sidan om eftersom det nog inte skulle fungera med en mix där

sedan är det att jag är orolig, för hur du tycker om mig, hur du ser mig,

ser du mig som tjockisen med adhd? hon som fastän att hon inte är sur verkar ändå grinig? hon som kommer helt spontant och vill bestämma? bara den enkla tjejen, en i mängden? hur ser du mig? det är frågan jag ställt mig själv ända sedan dagen efter vi först såg varandra

jag kan verka sur, frånvarande, irriterande, arg, ja allt men det kan ändå vara en spegling av lycka, glädje, nöjdhet men som jag inte vågar visa

sedan vill jag inte ta ifrån varken mig själv eller dig det som vi har bredvid eftersom vi är så olika

just nu surrar och snurrar allt runt runt och jag vet inte vad jag kan eller ska göra för att välja den rätta vägen, kanske tiden inte är inne än, kanske har allt gått för fort? Det är det jag är mest rädd för, inte att bli sårad inte att stå där en dag med ett frågetecken i huvudet, vad hände? utan mer att allt har gått för fort och kanske du inte sett det bra som jag har eller att jag har kvar att ge, utan att allt rushat fram som en virvelvind

allting har nog gått för fort

Egentligen borde jag stänga av facebook och internet för mig. Jag blir så fundersam över saker och ting. Vet ni vad som gör det? Jo ordet älskar. Personer skriver det hela tiden fram och tillbaka, älskar hit och älskar dit. Då tänker jag inte bara på dessa småungar och tonåringar utan även vissa vuxna. Jag är bara 16 år jag har nästan inga år på nacken och använder bara det ordet till två saker där jag menar det. Till Nelson och till mamma. Visst till mina närmsta vänner också men då är det mer jag uppskattar er. Älska kan man inte göra efter en timme, älska kan man inte göra efter en vecka. Det tar tid att älska och förstå innebörden i ordet. När personer skriver att de älskar sin nya pojk/flickvän och har känt dem några dagar och blev tillsammans samma dag kan man inte säga att man älskar han/hon. Det fungerar bara inte.

Just nu hänger mina känslor överallt. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vart jag står, jag vet inte vad jag kan göra. Det är inte likt mig. Jag vet inte om jag är lycklig, eller besviken, Glad eller arg. Allt är bara ihopmixade tillsammans...

Det är inte likt mig. Jag vet inte hur andra känner vilket gör mig osäker och tillbaka dragen. Vilket kan göra så att allt blir värre. Om jag gör för mycket blir inte det bra. Ej heller om jag gör för lite. Vad är det egentligen folk begär av mig?

Det verkar som om folk tror att jag alltid står där, finns där och ställer upp. Även om de inte gör det tillbaka. Hur dum får man ta och bli? Jag värdesätter lojalitet, tillit och förståelse i mina alla mina relationer till vänner och familj. Missbrukar någon de punkterna ¨så behöver man inte heller säga att man är min vän. Visst har jag vänner som jag träffar någon enstaka gång som jag inte har lojalitet eller tillit till, men de betraktas inte som mina närmsta vänner.

De som känt mig länge vet vad jag varit med om, jag har gjort och varit med om saker som alla andra kan se som en marddröm. Men jag har själv upplevt och tagit del utav det. Jag berättar allt för endast ett fåtal människor. Men när jag väl berättar allt de ber om så försvinner de som röken i dimman. Om du ber om det så får du också försöka tåla det.

Jag är speciell, jag vet det, det är inte lätt att vara vän med mig, jag vet det, du kommer att hata mig minst en gång under ditt liv, jag vet det. Men se det från den ljusa siden, förvandlas hatet till förståelse och vänskap så har det kommit någonting bra utav det.

Nu sjabblar jag igen men jag blir så trött på vissa personer så att det finns bara inte.

*Du kan slå mig, du kan riva mig, du kan bita mig, du kan skrika på mig, du kan hata mig. Men trots allt kommer jag ändå stå kvar på jorden och förstå med min vishet att du bara är avundsjuk för att jag har ett starkare psyke och klarar av mer än dig.*