I guess I just got lost being someone else
I tried to kill the pain, nothing ever helped
I left myself behind somewhere along the way
Hoping to come back around to find myself someday

  

Jag hör inte hemma någonstans. Jag avskyr gävle och vill aldrig flytta tillbaka, jag trivs inte i eksjö och känner inte en enda person som man kan umgås med. Jag saknar Stockholm, jag saknar människorna, jag saknar klubben som jag skulle behöva just nu, vid den här tidpunkten önskar jag att jag kunde åka dit, slå ut min ilska och träffa de härligaste personerna. 

Jag mår inte bra, jag har gråtit konstant i 30 min och bara skrikit ut min smärta, men jag vet inte riktigt varför jag gråter utan det brast bara när jag diskade. Jag fall ihop och önskade att jag mådde bättre. Jag har mått dåligt länge nu, i uppemot ett år snart. Innerst inne har jag aldrig börjat må bättre de har bara blivit sämre men jag får lägga upp en fin fasad för jag vet inte riktigt vad som gör det här. Johan hjälper mig så gott det går, fast det blir svårt att hjälpa någon som inte ens vet vad felet är. När jag vet vad det riktiga felet är så vet jag att Johan kommer stå bakom mig och hjälpa mig fram tills jag mår bra igen. Han har funnits där hela tiden och trots mina motgångar står han kvar och jag är glad att jag har honom. Men jag tror jag behöver mer, jag är osäker, jag vet inte vad jag vill, jag chansar just nu med mitt liv. 

Att ha ångest, panik attacker, illamående och yrsel nästan varje vecka i snart ett års tid, och lägg till viktuppgång på 40kg, ett knä som är helt paj och betyg som inte räckte till min stora dröm. Såklart tvivlar man på sig själv och ser ner på sig själv, oberoende på vad någon säger, Kungen själv kan komma och säga du är den bästa personen i sverige och jag skulle inte tro honom. Det är en hemsk känsla att varje dag gå med en knytnäve runt magen och strupen, att alltid vara orolig att johan ska lämna mig eller vara otrogen, att alltid undra vad folk tror om dig och vad folk tycker. Att alltid försöka passa in men misslyckas radikalt, Det är inte lätt att leva i nutiden, det är lättare att blicka bakåt och inte framåt. Det är säkrare att veta vad som hänt och hoppas på att det händer igen istället för att något nytt ska påbörjas.  

Jag får hoppas att jag känner mig som hemma i jönköping, att jag äntligen ska få hitta min plats här i livet. Jag har en plats och det är bredvid Johan, men i vilken stad? Vilken yrkesroll? Det stör mig, det förstör mig för jag känner mig inte hemma, jag känner mig som en flykting som aldrig kan hitta platsen där denne hör hemma. Jag vet en sak, jag är svensk, jag hör hemma i sverige, jag hör hemma med Johan, men vart? Hur? Vad ska jag försörja mig med?

Nej nu skulle jag behöva en person att gråta emot, en säck att slå på och någon som piggar upp mig. 

Idag har det varit varmt på jobbet och jag har varit på ett hemskt humör. Ingen har brytt sig om mig idag utan jag har kommit i andra hand för allt och alla, så jag har varit frustrerad till bristningsgränsen, Men det är tur att jag har min poppiz som alltid svarar och gör tid för mig så vi pratade i ca 30 minuter. Han fick mig att inse att jag saknar några få individer från Gävle/Stockholm.

När jag gick av vid 16 från jobbet var jag så trött att jag störtade i sängen och har sovit fram tills nu, ska se ett avsnitt av Hart of Dixie, innan jag diskar och städar upp lite. Har lite mer att göra så som att duscha, packa väskan och skaka av min favoritfilt som jag vill ha med upp för det brukar bli kallt på tåget. Imorgon bitti när jag är framme är det in i duschen, fixa håret, dra in magen så att man får igen klänningen, på med klackarna som tar kål på mina fötter.

När jag var surast idag så gick det en tanke på att jag ville skippa att åka till Gävle, för det är bara ett irritationsmoment just nu, det är så förbannat långt och jag är tvungen att åka upp en gång till inom snar framtid, det är för höstcruisingen och bernads dop. Sötaste!! Han är nog den sötaste ungen som fötts iår, innan tycker jag att min kusins unge troy var gulligast, och jag såklart.