Jag gick till simhallen, jag gick in och väntade på att receptionen skulle öppna. När jag kom var det ingen där, när det öppnade hade det kommit ca 30 pers och det blev för mycket. Jag kände mig trängd, dålig, ful och gick snabbt hem igen. Mellan simhallen och lägenheten, höll jag på att börja storgråta och kände att snart brister det. Snart lägger jag mig bara ner och lägger av. Men jag hann in, direkt när jag stängt ytterdörren faller jag ihop i hallen och får en panikångest attack. Jag bara skrek och grät, jag fick inte kontroll av varken andning eller mig själv. Händer och kropp skakade. Huvudet la av och jag ville bara försvinna. Jag orkade inge mer. Efter ca 30 min började jag succesivt få bättre kontroll på mig själv och andningen var bättre. Jag tog av mig kläderna och la mig i sängen. Andades och drack vatten. Spelade på mobilen för att slappna av. Ringde psykiatriska kliniken, men skulle kontakta vårdcentralen, så får dem bedömma. Men jag kan inte lyfta luren, jag vill klara det här själv. Jag vill hitta tillbaka, jag vill få min självkänsla och själförtroende igen. Jag vill bli Ronja igen, jag vill bli lycklig igen. Men jag vågar inte be om hjälp. 

Det jag var med om idag var fan inte roligt, jag har haft ångestattacker förut men inte så här grov. Inte så att det tar 30 min för att återfå kontrollen. Jag orkar inte, jag skulle vilja ha ett stöd att vända mig till. 

Jag önskar att johan kan se, jag önskar att johan kan förstå och jag önskar att han fattar vad han missar. Jag önskar att han förstår hur dåligt jag mår, jag vill inte plugga, jag vill inte träna, jag vill inte äta, jag vill bara sova, sova, sova. Jag tvingar upp mig själv varje morgon, och jag befarar den dagen jag inte går upp, den dagen då jag bara ligger kvar och inte orkar. Den dagen kommer att komma men jag är rädd för den. Det är då jag har gett upp på riktigt. 

Han lovade att alltid vara där, att stötta mig och hjälpa mig. Men just nu känns det bara som att han trampar på mig varenda dag. varenda dag. Min dag består av att till en viss del avsky och hata johan, till att älska honom och aldrig vilja släppa taget. Att aldrig sluta hoppas. 

Jag orkar bara inte, 

När ditt liv raserar kring dig, känner du dig så svag, du känner dig helt tömd på energi och ork. Jag har ingen livsgnista kvar, jag vill bara ge upp. Jag vet inte hur jag ska klara av saker, jag vet inte hur jag kan lösa saker. Jag känner mig bara tom. Jag vill inte. Jag vill inte hem till gävle. Jag vill till sthlm, men jag vet att efter ett tag kommer jag ha tröttnat på pappa. Jag har jobb i sthlm, jag har vänner i sthlm, men jag har ingen skola. Samma sak i uppsala och gävle. Jag känner bara att jag orkar inge mer. Kan ingen snäll själ hjälpa mig med det här och lösa skiten? 

Jag vill bara lägga mig i ett hörn, och sova, jag vill sova tills allt är borta, allt är löst och mitt liv är bra igen. Jag vill bara sova. Jag vill inte plugga, jag vill inte flytta jag vill ingenting.... Jag blir så trött, jag blir så less. 

Varför hände det här mig? Jag som trodde allt skulle vara så bra, jag trodde allt skulle förbli bra. Jag trodde att det var Johan jag skulle dela mitt liv med, det är johan jag vill vara med. Det är det som smärtar, att jag kunde vara så dum, att jag kunde vara så blind, att jag inte vågade se. Smärtan är olidlig, ibland önskade jag att jag hade lyckopiller eller någon kunde komma och slå mig. Jag vill känna en fysisk smärta eller en psykisk lugnande. Jag är sjuk, jag är skadad.

Jag är förstörd.