Ibland vill jag bara försvinna. Ibland vill jag bara dö. Ibland vill jag bara supa mig redlös, lägga mig i en stark famn hos en karl och glömma alla problem. Jag mår så uselt, jag mår så dåligt. Jag mår psykiskt dåligt och det blir bara värre och värre. Johan och jag glider allt längre ifrån varandra. Jag mår allt sämre, jag får ingen kärlek, ingen uppskattning, ingen omtanke. Jag behöver någon som lyssnar, någon som bryr sig, någon att vända sig till. Jag behöver en stöttepelare i livet. Jag har det inte. Jag är helt ensam. Jag är ensam i en stor värld. Jag lägger upp en fasad, jag lägger upp ett leende. Men det är bara för att folk inte ska förstå. Folk ska inte behöva bry sig. Jag hoppas att nu när jag ska till psykologen på fredag att jag reder ut trådarna. 

Jag är en människa som behöver känna mig älskad och uppskattad. Jag behöver få höra att jag är bra, vacker, underbar. Johan gör det inte längre. Han har inte gjort det på hur många månader som helst. Jag får  tvinga ur han det jag vill höra, men jag tror att det ska kännas bra, men det blir bara värre. Det har kommit så långt nu att jag fan skulle kunna vara otrogen bara för att få höra någon säga hur vacker jag är, hur underbar och duktig jag är. Jag vill ha någon som kommer upp bakifrån och kramar om mig, viskar i örat att han älskar mig. Kysser mig på nacken och slapar min rumpa. Jag behöver kärlek, jag behöver närhet. Jag vet inte hur krossad och förstörd jag är om inte jag och johan löser det här, eller när vi flyttar isär. Jag komer vara ett vrak. Tur att man har alkohol och killar i massor så fort man kommer till sthlm. Att döva känslorna i. Om vi går skillda vägar blir det iallafall inga fler militärer, inte för förhållande iallafall. Nu vill jag ha en familjekille med hjärtat på rätta stället. En hjärna som inte slutar fungera och börjar behandla mig som skit...