Att känna illamåendet krypa allt närmre. Att känna halsen sno sig ett varv eller två i protest. Jag äter nästan ingenting. Jag äte så mycket så att min kropp klarar av att kliva upp ur sängen, göra det viktiga och därefter svälter jag. Idag åt jag ingen frukost, men till lunch åt jag en köttbit. Lyxade till det vid middagen, då blev det sushi och pekingsoppa. Såhär mycket mat har jag inte ätit på länge. Oftast blir det en frukt till frukost, något till lunch eller middag och that´s it. Det är inte bra jag vet. Jag är medveten om att jag kommer försätta min kropp i svältmode. Men jag känner ingen motivation till att äta. Detta för att jag bestämt mig för att istället för att tröstäta så har jag valt att äta så lite som möjligt istället. Jag vill inte gå upp i vikt på grund av den här separationen, jag vill gå ner. Jag kommer att gå ner. Någon dag kommer jag gå in i väggen, någon dag kommer jag inte orka längre. Den dagen längtar jag efter, den dagen ska jag verkligen be om proffs hjälp. Men den dagen är inte här på ett tag, när den dagen kommer så hoppas jag att i varjefall 20 kg är borta. Jag försöker träna 30-45minuter ca 5-6 dagar i veckan. Blandat mellan PW, Simning och gym. Snart hoppas jag att jag ser skillnaden. När jag gått ned till 95, och handen är återställd ska jag börja med att gymma på heltid igen och bygga upp musklerna jag en gång hade. Men fram tills dess ska jag försöka få bort det här äckliga fettet. 

Ibland vill jag bara försvinna. Ibland vill jag bara dö. Ibland vill jag bara supa mig redlös, lägga mig i en stark famn hos en karl och glömma alla problem. Jag mår så uselt, jag mår så dåligt. Jag mår psykiskt dåligt och det blir bara värre och värre. Johan och jag glider allt längre ifrån varandra. Jag mår allt sämre, jag får ingen kärlek, ingen uppskattning, ingen omtanke. Jag behöver någon som lyssnar, någon som bryr sig, någon att vända sig till. Jag behöver en stöttepelare i livet. Jag har det inte. Jag är helt ensam. Jag är ensam i en stor värld. Jag lägger upp en fasad, jag lägger upp ett leende. Men det är bara för att folk inte ska förstå. Folk ska inte behöva bry sig. Jag hoppas att nu när jag ska till psykologen på fredag att jag reder ut trådarna. 

Jag är en människa som behöver känna mig älskad och uppskattad. Jag behöver få höra att jag är bra, vacker, underbar. Johan gör det inte längre. Han har inte gjort det på hur många månader som helst. Jag får  tvinga ur han det jag vill höra, men jag tror att det ska kännas bra, men det blir bara värre. Det har kommit så långt nu att jag fan skulle kunna vara otrogen bara för att få höra någon säga hur vacker jag är, hur underbar och duktig jag är. Jag vill ha någon som kommer upp bakifrån och kramar om mig, viskar i örat att han älskar mig. Kysser mig på nacken och slapar min rumpa. Jag behöver kärlek, jag behöver närhet. Jag vet inte hur krossad och förstörd jag är om inte jag och johan löser det här, eller när vi flyttar isär. Jag komer vara ett vrak. Tur att man har alkohol och killar i massor så fort man kommer till sthlm. Att döva känslorna i. Om vi går skillda vägar blir det iallafall inga fler militärer, inte för förhållande iallafall. Nu vill jag ha en familjekille med hjärtat på rätta stället. En hjärna som inte slutar fungera och börjar behandla mig som skit...