Jag försöker att le jag försöker att inte över tänka, men jag är rädd. Jag är besviken, Jag är vansinnig, Jag är Arg. Det finns för mycket tankar i min hjärna just nu, vad är det rätta för mig? Vad är det rätta att göra i en situation som håller på att knäcka mig? 

Jag har gjort allt för Johan, jag har gett upp väldigt mycket för att kunna vara här idag med honom, jag har gjort många uppoffringar, det har jag gjort bara för att jag älskar honom. Jag är upp över öronen förälskad i honom och jag vill inte förlora honom, men det är dit vi är på väg. Jag vill gifta mig med honom, jag vill ha barn med honom. Men han vill inte samma sak. När han sa att han inte kände samma sak för mig krossades mitt hjärta och när jag inte trodde att det kunde vara så sönderstampat säger han att med kortare ord "vill leka avsig" och inte är redo kort sagt. Men han vill fortfarande va med mig och kände samma sak, det gjorde att jag som inte trodde att det kunde bli värre. Blev det. Det är jobbigt när man älskar någon, att man är tvungen att försöka och försöka när man innerst inne bara skulle vilja försvinna. Som det ser ut nu, om jag och Johan gör slut så flyttar jag i Mars. I MARS!! OM jag får lägenheten jag gjort en intresse anmälan på... Annars vet jag inte när. Att leva flera månader tillsammans när man vet att det kommer gå isär. Det smärtar. Jag vill inte lämna honom, jag vill stå här med honom genom vått och torrt. Men jag kan inte. Han vill inte. 

Jag lär stå på egna ben och lösa det här, men jag vill ha ett uppriktigt svar, men jag tror inte att varken jag eller Johan är redo för att ha det samtalet just nu, även om det är det enda rätta att göra i en sådan här situation. 

OM vi bestämmer oss för att inte göra slut, om några år kanske 5-6 när jag är färdig utbildad, förhoppningsvis har en bebis eller två. Då kommer jag säkert vilja flytta närmre uppsala eller sthlm. Men Johan kommer inte vilja göra den uppoffringen, det har han näst intill skrivit i sten. Han vill inte jobba i sthlm. Vilket gör att vi då kommer gå isär. Men det kanske är bara kvinnan i förhållandet som ska göra uppoffringar för att det ska funka. 

Märker att mellan varven blir jag aggresiv, rädd, ledsen, trött på livet. Ja blandat, jag håller inte samma röda tråd med vad jag tänker eller tycker. Vilket är jobbigt då det är precis det det är, eftersom jag inte har facit i handen så är jag velig och vet inte vad det rätta är...... Åhhh. Vad jag önskade att det här aldrig hade hänt. Vad jag önskade att JOhan skulle älska mig livet ut, vi skulle ha vår familj och om 5-10 år skulle vi bo utanför stockholm eller en annan storstad som har ett regemente i närheten och jag skulle vara färdigutbildad operationssjuksköterska... Men det är inte ofta önskningar och drömmar slår in...