Snart har det gått ett år, ett helt år utan dina glada skratt. Ett helt år utan ditt korsordslösande. Ett år är en pisskvart i världshistorien och bara en liten del av mitt liv, men det här året har gått fort. Utan dig. Utan dig. Efter din död tog det bara en månad innan jag träffade min kärlek, kanske var det du som förde oss samman så att jag skulle orka med livet, orka med att inte ha dig i livet längre. Man brukar ju säga att när än dörr stängs så öppnas en ny. Vilket det gjorde för mig förra året. En dörr slängdes igen i mitt ansikte men en dörr öppnade upp mitt hjärta. Jag saknar dig kakis, jag saknar dig verkligen. Jag önskade att du var med mig i livet den dagen jag tog körkort och den dagen jag tar studenten. Trots att du inte är med mig just idag, just nu, just i år eller i framtiden. Så är du bara borta från jorden men du är inte borta från mitt hjärta. Du är fortfarande med mig i sinnet, jag vet att du sitter där uppe i himlen med min farfar och kollar ned på mig, och jag tror nog att du är stolt över mig. Eller i varje fall så hoppas jag att du är stolt över mig, jag hoppas och tror att du skulle tycka om Johan och jag är säker på att du hade älskat Eksjö, du hade tyckt om den dagen jag tar studenten jag är säker på att du hade varit där, och jag är säker på att du kommer vara där och kolla ned på mig och Hurra för min skull.

Jag hoppas att du har det bra Kakis, jag älskar dig, jag saknar dig. Då, nu och föralltid.