Nu kommer jag verkligen skriva av mig lite grann känns att det behövs. Orkar ni inte läsa förstår jag er men, ni kanske förstår mig lättare om ni förstår varför jag kan vara svår att nå.

Ja vi kan väll börja med att jag tänkte be mina föräldrar och kompisar om ursäkt för hur jag betett mig igenom åren. Jag har supit, rökt och boffat och i slut ändan så är det ni som fått ut för det. Min familj har varit besvikna på mig, mina vänner har backat undan.

Förra året när jag vart fosterhems placerad, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag sluta upp eller fortsätta?? Var det försent att förändra sig och få folk att lite på en igen?

Sommaren 2009 fortsatte jag precis som jag gjorde, tänkte att jag kommer aldrig få flytta hem igen. Ingen ide att försöka sluta upp var min tanke. Sedan fick jag reda på en hemsk sak den sommaren som kunde ha förändrat mitt liv för evigt. Vill inte ta upp det här på bloggen, bara de allra närmsta av mina vänner vet det. Men i åttan ändrades mitt beteende väldigt fort, jag la av med allt och la tiden på skolan. Slutade röka och dricka, tog några bloss om jag mådde dåligt det lugnade mig.

Jag flyttade hem till min mormor, det kändes så mycket bättre. Kände att kanske finns det en chans att jag får bo hos min älskade mamma igen. All min tid gick till skolan och stallet, umgicks med bara nån av de personer jag var med hela tiden förut. Jag gick ut med bra betyg den hösten. Vår terminen drog jag på ordentligt pluggade och pluggade. Gick ut med 6 mvg:n vilket känns väldigt bra. Jag fortsätter kämpa mig fram igenom livet, pluggade sommaren 2010 var den bästa, träffade ett par underbara personer i Tierp som jag alltid kommer minnas. Hösten nu i 9:an fick jag flytta hem igen. Det kändes så bra. Min mamma har en sjukdom som gör att hon blir lätt stressad inombords, bara jag säger fel sak så brusar hon upp sig. Jag vet det men ibland blir det bara förmycket för mig och jag undrade om jag gjorde rätt att inte bo i fosterhem.

Jag kämpar mig fram försöker göra mina föräldrar stolta över mig, försöker glömma allt som har hänt. Vill att mamma ska bli frisk och se sin dotter växa upp och bli framgångsrik, jag vet redan att mamma är stolt lver mig för allt som har hänt. Jag vet att hon finns där hur mycket dumt jag än hittar på. Svårare blir det med min pappa eftersom jag vet att han älskar mig men känner inte att han blir stolt över mig. Det är honom jag vill ha en bekräftelse ifrån. Att han är stolt över att ha mig som sin dotter. Det är inte lätt alla gånger. Men jag kommer aldrig ge upp även fast jag ligger ner och är söndertrampad jag kommer aldrig ge upp.

Jag kommer alltid resa mig upp från dödens fall and keep on fighting!

Sedan har jag massor med små saker som gör mig sur eller förvirrande men det löser sig snabbt. 

Nu kanske ni förstår mig lite mer.  

En sak som gör mig galen är att inte förstå mig på dig!

Nu tror jag att mamma vill att jag ska sova så hon kan få lite sömn. Hon kan inte sova om inte jag sover, pågrund av min hosta och jag hostar mindre när jag sover.:)

Vaknade vid nio, pluggade och så. Vaknade helt till liv vid fyra. Dusch och fix in till stan med Jennifer. Såg den dåligaste filmen som har gjorts, asså somnade hela tiden.  

Hem till Skutskär efter att ha frysit ihjäl i stan, spydde upp nått slem hela tiden i Skutskär. Vet inte vad felet på mig är just nu.

Kom hem och blev super pigg.-.-