Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud 
That no one hears you screaming

No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you 
No you don't know what it's like
Welcome to my life

Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?

Den här fredagen har varit blandad. Först åkte jag och jobbad 7-14, som jag saknat brukarna, som lyser upp som solsken när dem gillar det vi gör. Då blir jag alldeles varm inombords när jag vet att jag gör något bra. Cyklade hem på lunchen och åt med hjärtat och sedan när jag kom hem så hade han redan åkt till jobbet. Jag duschade och sedan la jag mig och sov tills han kom hem vid 17. 

Vi gick och hämtade mat på via venetto. Jag tog en svensk sallad som vanligt, så jävla god. Medans vi åt kollade vi på ett avsnitt av Las vegas, snart klara med andra säsongen, hahha.

Jag klädde upp mig i lite finare kläder och sedan begav vi oss mot stora torget för att det var sista föreställningen som johan var med i och han hade fått en fri biljett till mig. 

Jag såg johan totalt kanske 10 minuter och det var det enda som var intressant. En låt med någon skolkår var okej bara för att det var eye of the tiger. Jag förfrös, jag skakade och fan jag bad till gud att tiden skulle gå fortare. När det var klart trodde jag att karlna min vill stå och prata men nej, där blev man nekad utan han skulle dra direkt för att festa. Så jag tog mina fin kläder som jag inte fått en komplimang för och gick hem. Lyssnar på musik och försöker få ut aggresioner, jag klarar fan inte av stora folksamlingar eller mycket press, jag håller på att gå av här hemma, jag vet inte vad jag ska göra, att gråta hjälper inte, det slutar med att jag skriker, och jag vet inte varför jag skriker utan det känns bra, men jag har grannar att tänka på. 

Jag ska börja gå hos en psykolog för så många panik attacker och ångest jag fått på bara ett halvår är fan inte normalt, något fel i huvudet är det på mig, det är bara dags att någon tar reda på vad det exakta felet är. Hahah!

Nej nu ska jag sjunga och försöka få upp mitt humör innan jag hämtar johan om en och en halv timme.